I den ena kvinnans mage busar en vild bebis runt, en bebis som av allt att döma mår alldeles utmärkt. Lilla mini som förvisso skulle få några kämpiga månader på neonatal om h*n föddes i dagsläget, men med största sannolikhet överleva och utvecklas till en fullt normal individ. I den andra kvinnans mage finns ett högst efterlängtat barn som är dömt till döden, ett barn utan chanser att utvecklas normalt om ens överleva till det datum som var beräknad födelse. Ett par har med socialstyrelsens tillstånd, tvingats fatta det svåra beslutet att redan nu säga adjö.
Det skär i hjärtat, vid några tillfällen bränner det bakom ögonen, sorgen i rummet är påtaglig. Den gravida barnmorskan försöker undvika att dra fokus till sin runda mage. Men oavsett om paret noterar magen eller ej, kommer världen deras att kännas fylld av barnvagnar och runda magar.
Som ny på gyn grät jag floder under en bilresa hem, efter att ha läst igenom rutinbeskrivningar kring omhändertagande av foster. Sedan dess har en antal foster av olika storlek och kondition passerat. Men i takt med att mini vuxit och utvecklats, har det känts allt lättare att hantera. Det finns något väldigt givande i möten som det ovan beskrivna, även om jag inte fick vara med till framfödandet. Kanske för att det går att dra paraleller till förlossningsvården, känslan av här och nu, att en värk i taget få vara närvarande och stötta. Samtidig är det ljusår ifrån en förlossning...
